Diagnos: PPD

Så var jag färdig med en opera. Så här såg det ut: Vaknätter med kaffeskakiga fingrar som trummat över tomma notpapper. Pianot ur funktion. Jaja. Då får jag väl skriva skiten utan då. Små motiv som dansar runt i huvudet och håller mig sömnlös till dess att minstingen väljer att göra sitt pre-soluppgång-utspel. Sitter glipögd i soffan framför den irriterande lilla j-a räddningsbåten Elias på TV. Fult äppelkäckt motiv. Antecknar. Två förmodligen fördolt liderliga Koalabröder med flygkepsar kommer med diabolisk precision direkt efter Elias. Undrar hur det skulle kännas om man bytte ut signaturen till Elias mot något fläskigt ur Mendelssohns Elias. Antecknar. Börjar komma igång med en riktigt skojig parafras på TV-signaturer blandade med Mendelssohn. Så erbarmligt och provocerande att det nog måste kallas konst. Slänger. Son två vaknar och ryter med nyförvärvade tungspets-r: RRRRASKA PÅ MED FRRRRUKOSTEN JAG ÄRRR DÖDSHUNGRRRIG. Antecknar. Gör gröt. Gör kaffe. Kommer så på en briljant idé till en ensemble. Blir uppfylld och glömmer gröten. Gröt svart. Luktar illa. Fru undrar. Ensemble-idé borta. Nytt utspel från RRR-killen. Snart klar. Långa dagar med kulturpolitiskt orienterade möten som placerats i min väg för att riktigt öka på suget efter att skriva en kultupolitisk opera. Jag tänker: den är ju redan klar - den pågår ju! Var är publiken? Kommer hem med huvudet tomt på kreativa idéer. Badar barn. Efter att ha tittat till barnen X antal gånger för att avstyra sängläggningsskärmytslingar, kryper jag upp framför datorn som står strategiskt placerad i hallen utanför barnens rum och försöker skriva noter så tyst som möjligt. Då ringer mamma.

Men så, en dag är operan klar. Librettisten konstaterar med viss förtjusning att vår opera blev en operett. VA? Kulturutredningen släpps och DEN visar sig vara en opera. VA? Vore man lagd åt bitterhet hade den varit i full sving. Tur att jag inte är det iallafall. Men självbilden?! Jag kan inte längre frammana fantasin om den fördjupade dokumentärfilmen om mitt liv som mig själv som operatonsättare. Tänk själv: kameran zoomar in en ensam hjälte på en Bergmansk stenstrand. Det tunna håret piskar i halvstormen. En hjälte. En prydnad för patriarkatet. Bildtexten rullar fram: "Fredrik Österling, operettkompositör" Ridå.
Nu försöker jag skaffa mig en vuxenrelation till min lilla operett. Det är liksom inte bara mina toner längre. Det är bara jag som kopplar det som klingar till min vardag. Tack-och-f:ing-lov för det! En viss fantomsmärta känner jag dock när jag inte längre har mina 5-6 minuter om dagen framför mig. PPD - eller Post-production-depression kallas det visst. Men en ny dag gryr och nu vidtar nästa led. Självaste uppsättningen. Processen då verket vrids ur händerna på upphovsmannen och blir något helt annat. Kanske en opera..?
/Fredrik, operettkompositör