"En opera utan kalebass har ingen trovärdighet; varken musikalisk, konstnärlig, politisk eller liturgisk. Utöka sättningen eller lägg ner hela projektet. " Signaturen Tranströmer skräder inte orden. Och visst har han i någon mån rätt. Kalebassen, eller flaskkurbitsen, har en självklar plats i det mångkulturella kretslopp vi vill (och bör) gestalta i vår opera. Den liturgiska aspekten undslipper mig för tillfället, men jag ska ödmjuka mig inför möjligheten att den hårdskaliga frukten ändå kan bringas till att skaka om även de inre grundvalarna. Själva den rörelse man förknippar med kalebasspelandet är ju i sig en metafysisk upplevelse. Talrika äro metaforerna som går att utvinna ur scenen. Jag återkommer snart med klingande exempel...
/Freudrik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar