Jag tror det är i en av Rushdies romaner som en fysionomi kommenteras med orden: "en näsa att bygga en dynasti på". De näsor jag just nu umgås med är antingen lösa eller långa (jag har en lösnäsa uppklistrad på notpapper på min vägg hemma - en ständig påminnelse om...vaddå?).
Var är musikens Cyrano de B när man behöver honom? En som viskar tonerna - i rätt ordning - för smidig återgivning i lämpligt medium? Jag kommer på mig själv med att dystert leta efter människor med tydliga fysiska kännetecken i hopp om att hos dem finna en musa. Och då talar jag om kännetecken i paritet med Cyrano de B:s ("Cette chose qui me précède!"). Gigantiska knäskålar. Fötter i storlekar som märket Rossignol skulle pryda med stolthet. Öron som fladdrar på ett övertygande vis i vinden. Men det är naturligtvis fåfänglighet och önskedrömmar... Jag är prisgiven åt min egen näsa etc.
Efter att ha slitit med ordet "mångkulturcentrum" har jag inte åstadkommit mycket. Av ett departementsråd fick jag häromveckan låna en lysande film om en man vid namn Harvey Pekar. Då han överges av sin första fru, ger han ifrån sig ett paniskt visslande läte då han försöker skrika åt henne rakt genom sin kroniska bronkit. Lysande musikteater. Pröva att säga "mångkulturcentrum" på det sättet! Uppstår inte ett alldeles nytt möte mellan ljud, ord och metaforer? Jag har åtminstone skapat fem minuters musik som otvetydigt rör sig i det mångtydiga.
/Fredrik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar